Nu har jag varit hemma några dagar och jag måste erkänna att det känns lite underligt. Det är kallt, mörkt och tyst. Tystnaden som jag längtar så mycket efter som av någon anledning inte låter mig sova. Jag har haft några riktigt dåliga nätter vilket är märkligt. Jag antar att jag är så van vid att vakna många gånger på natten att min kropp forsätter att väcka mig, trots att det inte finns någon anledning till det. Det rör dock till det när jag ska orka presetera i skolan och dra igång projekt och påbörja uppgifter och samtidigt planera inför jul och träffa familjemedlemmar med mera. Välkommen hem, Ingrid!
Mina fyra veckor i Jordanien kommer att följa mig resten av mitt liv. Jag har fått insikter om mitt liv och om framtiden, och även min profession, som jag troligtvis inte skulle fått om jag stannat hemma. Det har varit fyra omvälvande veckor och jag har fått testa mina gränser och ta stora kliv utanför min comfort-zone, utan att ens ha haft ett val. Jag har fått se den hårda vägen hur kunskap (och framför allt god ekonomi) leder till bättre vård. Jag har träffat ett barn med grova komplikationer efter en hjärnhinneinflammation där barnet fått vård för sent, och sedan inte fått rehabilitering förrän lång tid efter sin sjukdom då föräldrarna inte känner till rehabilitering. Jag har träffat en kvinna som för 6 månader fick en stroke, men först nu blivit remmiterad till en arbetsterapeut av samma anledning. Jag har också träffat många barn som tack vare arbetsterapi gjort stora framsteg i livet, men som enbart kunnat göra detta för att deras föräldrar har råd. Jag har träffat äldre människor som bor långt utanför Amman tillsammans med andra äldre för att de inte vill vara en börda för sin familj. Jag har också träffat en man som i en bilolycka fick en ryggmärgsskada i C2 som haft änglavakt och "bara" behöver rehabilitering för sin finmotorik. Jag har träffat studenter som måste betala för sin utbildning. Jag har träffat människor som arbetar inom organisationer för humanitära insatser. Jag har träffat människor som bor i tält i öknen och som livnär sig på hantverk. Jag har också lärt känna en ny sida av mig själv - och det känns som det viktigaste mötet.
Jag har kommit hem med många känslor av tacksamhet. Tacksamhet för att jag bor i väldigt bra land. Vi har en fungerande infrastruktur, vi har rent vatten, vi har ett hälso- och sjukvårdssystem som i princip är gratis, vi har gratis utbildning, vi har ett samhälle som (för det mesta) är tillgängligt för alla, vi har värme i våra hus, listan kan bli lång. Jag är dock samtidigt tacksam över att ha fått uppleva att inte ha dessa saker, även om det ibland varit väldigt svårt (som att inte kunna förstå språket), men jag har tagit mig igenom det.
Att resa till Jordanien har gett mig många nya tankar på framtiden. Jag har väldigt länge varit säker på vad jag vill göra med min utbildning och efter min examen, men nu är jag inte längre säker. Just nu genomgår jag någon form av identitetskris då jag inte riktigt vet någon ting - men jag är inte ett dugg orolig - jag måste bara fundera ut vad jag vill göra och hur jag ska göra det. Jag har en känsla av att jag kan göra så mycket mer än vad jag tidigare har planerat. Jag vill öppna nya dörrar, jag vill kliva utanför boxen, men jag vet inte hur. Passande nog läser jag just nu en kurs om ledarskap och innovation, så förhoppningsvis kommer inspirationen till mig under de kommande veckorna. Jag kan använda min utbildning till så mycket mer än det "huvudsakliga syftet" den är gjord för (dvs. att arbeta som legitimerad arbetsterapeut). Jag vill göra så mycket mer - och det finns ingenting som hindrar mig.
Jag har börjat se saker och ting ur nya perspektiv de senaste veckorna, jag har börjat öppna mina ögon och bredda min syn, och sakta men säkert börjat lämna min lilla låda.
Framtiden startar idag!
Framtiden startar idag!
Jag vill tacka alla er som läst och som på olika sätt hejat på mig under min resa.
Det har varit väldigt skönt att veta att jag har haft stöd och någon som tror på mig när jag själv tyckt att det varit svårt.
Så tack och vi ses!
Kram Ingrid
0 kommentar(er)
