Den eviga frågan. Varför välja att åka till ett land i mellanöstern med all oro runt omkring i världen? Frågan är väl snarare, varför inte? Varför ska jag isolera mig i min trygga vrå när jag kan resa iväg och lära mig enormt mycket som jag aldrig kommer kunna läsa mig till? Varför ska jag stanna hemma när risken för att bli påkörd är så ofantligt mycket större än en terrorattack (nytänkande haha!).
Jag åker till Jordanien för att jag vill möta en för mig helt okänd kultur. Jag vill uppleva en kulturkrock utan dess like, för jag tror att det kommer att gynna mig enormt mycket i min framtida profession. Jag vill möta något jag inte kan möta hemma, eller i ett land som påminner om mitt eget. Detta är i alla fall mina förhoppningar. Att jag ska få en liten, men viktig, inblick i hur vården och framför allt arbetsterapi kan se ut i ett annat land och en annan kultur. Det kan vara så att det är väldigt likt det jag är van vid, och då är ju det en lärdom i sig.
Jag åker till Jordanien för att jag vill möta en för mig helt okänd kultur. Jag vill uppleva en kulturkrock utan dess like, för jag tror att det kommer att gynna mig enormt mycket i min framtida profession. Jag vill möta något jag inte kan möta hemma, eller i ett land som påminner om mitt eget. Detta är i alla fall mina förhoppningar. Att jag ska få en liten, men viktig, inblick i hur vården och framför allt arbetsterapi kan se ut i ett annat land och en annan kultur. Det kan vara så att det är väldigt likt det jag är van vid, och då är ju det en lärdom i sig.
Sen är det ju så att jag ska åka själv. Viktigt att poängtera är att jag inte åker ensam, jag åker själv.
Jag förstår att många menar på att jag åker ensam, men det gör jag inte. Jag åker bara utan sällskap. Jag åker själv, på mina egna ben, och för mig är det något gigantiskt. Att lämna all trygghet, mitt hem, min sambo, det jag känner till, för mig är det så stort. Och detta är något jag gör själv, utan min trygghet och utan någons hjälp, och framförallt för min egen skull. Jag gör detta för mig själv, inte för någon annan, och det mina vänner, det är framsteg!
I frågan om att våga så är jag egentligen skit skraj, detta är jätte läskigt, att lämna allt och bara resa iväg. Jag som är jätte rädd för att flyga och tycker det är lite pinsamt att prata engelska. Men när jag tänker på det är jag mest rädd för att jag inte ska hinna göra de saker jag vill, det finns så mycket jag vill göra och utforska i Jordanien, så hur ska jag ens hinna vara rädd? Kommer jag ens hinna stanna upp och reflektera över rädsla? Troligtvis inte. Och dessutom, 90% av det man oroar sig över inträffar inte ens, så egentligen är det knappt lönt att vara rädd.
Jag förstår att många menar på att jag åker ensam, men det gör jag inte. Jag åker bara utan sällskap. Jag åker själv, på mina egna ben, och för mig är det något gigantiskt. Att lämna all trygghet, mitt hem, min sambo, det jag känner till, för mig är det så stort. Och detta är något jag gör själv, utan min trygghet och utan någons hjälp, och framförallt för min egen skull. Jag gör detta för mig själv, inte för någon annan, och det mina vänner, det är framsteg!
I frågan om att våga så är jag egentligen skit skraj, detta är jätte läskigt, att lämna allt och bara resa iväg. Jag som är jätte rädd för att flyga och tycker det är lite pinsamt att prata engelska. Men när jag tänker på det är jag mest rädd för att jag inte ska hinna göra de saker jag vill, det finns så mycket jag vill göra och utforska i Jordanien, så hur ska jag ens hinna vara rädd? Kommer jag ens hinna stanna upp och reflektera över rädsla? Troligtvis inte. Och dessutom, 90% av det man oroar sig över inträffar inte ens, så egentligen är det knappt lönt att vara rädd.
För mig handlar denna resa inte om att våga eller inte våga, den handlar om någonting jag måste göra.
Jag måste göra det för mig själv, och med mig själv.
Tryggheten själv, i soffan med ena katten och med lite TV-spel (och garanterat en kopp zoegas på bordet).
2 kommentar(er)
